Historia

Den mångsidiga hunden från Nederländerna

Äldre/tidigare beskrivning av rasen:

Föreställ dig i ditt huvud en åker. Marken är tung av lera, när det regnar är den ännu tyngre. För varje steg du tar fastnar dina stövlar med ett sugande smackande ljud. På långt håll ser du ett byte: hare, kanin eller fågel -välj själv. Det är en dimmig dag och mycket fuktigt.
Du vandrar där i betfältet, din hund går bredvid dig – och där! En and!
Du skjuter fågeln, den faller ner på andra sidan floden långt ifrån dig (du är en dålig skytt) det här fallet behöver du en hund med kraftiga ben och rejäla muskler, en hund med stora tassar och brett bröst. Hunden skall med lätthet kunna springa över fältet, simma över floden och sist men inte minst: klättra upp och ner för de branta flodbankarna och ta sig tillbaka samma väg. Hunden skall också ha ett skarpt spårsinne så att den kan hitta din kvällsmat!

Vem behöver elegans??? Det kommer inte att fylla din mage. Stora tassar och ett brett bröst, för att ha styrkan, orken och tillräckligt med fart för att hämta fågeln innan du blir tagen av markägaren: Du är faktiskt tjuvskytt här…

De stora tassarna behövs också för att kunna klättra upp och ner över vilken flodbank som helst! Det finns en anledning till uttrycket: Ingen bank är för brant för en stabijhûn!

Väl hemma igen, samma hund vaktar ditt hus, skyddar dina barn och håller råttor, mullvadar och sorkar borta från din mark. Och eftersom det är en modig hund, tvekar den inte att ge sig på iller också! Dina yngsta barn kan kela, leka och mysa med honom. Och den förvandlas från en formidabel råttdödare till ett stort mjukt gosedjur…

Texten är översatt från engelska till svenska
Originalförfattare: M. Bergen-Rosendaal

Ursprung
Stabijhûn kommer från Friesland i Nederländerna och härstammar troligen från en Frisisk fågelhund och en spaniel som spanjorerna hade med sig på 1500-talet.

Namnet
Namnet stabijhoun kommer från det nederländska uttrycket sta-mij-bi som betyder stå mig bi. Stavningen av stabyhoun är en gammal stavning, idag ska det egentligen stavas stabijhoun. Namnet uttalas [stabejhun]. I sitt hemland kallas den för Stabij eller Bijke.

Historia
Då den fattiga bonden inte hade råd att ha flera hundar för olika arbetsuppgifter, var han tvungen att ha en så mångsidig hund som möjligt, en som kunde hjälpa till på gården. En stabij följde med på jakt och kunde då både finna och apportera bytet, som ofta bestod av räv, hare och fågel. Den skulle dra skrindor med diverse varor till och från gården. Den var också en utmärkt sork- och mullvadsjägare. För att bonden skulle få in lite extra pengar tog han hunden i en korg på cykeln och åkte runt för at jaga mullvad. Mullvadsskinnet var mycket eftertraktat till foder i handskar. Stabijen skulle också varsko familjen vid främmande besök, och vara en mycket trevlig familjehund. År 1942 den 10 oktober, blev Stabyhoun erkänd som ras i Holländska Kennelklubben.