Stabijspecialen 2017

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2017

LÖRDAG DEN 29 JULI 2017

I dag är det världens deppigaste dag! I flera dagar har de hållit på och fixat och packat saker i väskor. De ska inte tro att de kan lura mig. Jag vet nog jag…. De ska åka iväg igen. Jag minns hur det var för några veckor sedan. En eftermiddag packades väskor in i bilen och de sa allihop hej då. Matte sa ”vi kommer tillbaka om tolv dagar”. ”Husse och Monika är kvar med dig” sa hon – men det var de ju inte. De åkte ju också iväg i bilen! Jag kände mig så lurad! Och jag grät och tjöt i ett par timmar. Hur skulle jag kunna klara mig och Bonnie, katten, hur skulle vi klara oss i tolv dagar!

Till slut kom visserligen Husse och Monika hem igen. De hade bara kört Matte och Anna och Victor till flygplatsen, sa de. Och de kom ju tillbaka efter tolv dagar – jag räknade dagarna minsann! Men nu tänker de nog göra en ny luring, jag känner det på mig! Om jag lägger mig i mattes stol så att hon inte kan äta frukost kanske de stannar…

Men vänta lite, där är ju mina väskor bland dem som ska med. Hmmm…. Kan man kanske hoppas lite ändå..? Jo, nu säger de att jag ska komma – och hoppa in i bilen.

Dagen är betydligt mindre deppig nu!

Nu åker vi i timme efter timme. Undrar vart vi ska?

Sniff, sniff …. Här känner jag igen doften. Är det inte? Jo det är ju här det är så kul!
Träffar syrran, mamma, moster och kusin redan första kvällen plus säkert minst 25 stabijer till – jättekul.

Kvällspromenaden ska gå till tennisbanan där vi lekte med bollen förra året. Säger hej till ett par kompisar på vägen. Väl framme blir vi besvikna – någon har byggt stugor där tennisbanan var.
Vi går vidare och hittar en fin grässlänt där Matte och Victor kastar bollen – jättekul! Jag springer som en tok och det är skönt när man suttit still i bilen så länge. Igen, igen och igen… Men vart tog den vägen nu då? Den försvann i det där höga gräset och det är störtkul att hoppa och kolla efter den. Ganska snart blir det tråkigt och jag låter Matte och Victor leta. Dumt av dem att kasta i det höga gräset – där kan den ju inte studsa. Till slut ger de också upp och vi går hem till stugan.
Dagen slutade betydligt mer uppåt än den startade!

SÖNDAG 30 JULI 2017

Sovmorgon, det är vad de kallar det när väckningssignalen låter strax före åtta. Och jag som sov så gott. Men nu är vi här! Dags att vakna och se vad det är för kul vi ska hitta på i dag.

Vänta nu, första dagen brukar det vara utställning. Och de vill säkert att vi ska vara med i år också. Jodå, helt rätt vi åker in på parkeringen här vid stället med de gamla husen. Just det och där är fyrkanten vi ska springa runt i.

Först ut är unghundarna, sen är det alla hanars tur och först efter det är det dag för oss tikar. Det blir en lång dag, hälsa här och hälsa där, ta en liten promenad och sniffa lite. Tiden går långsamt, det regnar inte i alla fall som det gjorde förrförra året. Matte brukar säga att då regnade det mellan störtskurarna – fy vad det var trist.

Framåt eftermiddagen var det min och tio andra tikars tur i den öppna klassen. Lillhusse Victor och jag brukar göra det här tillsammans. På med utställningskopplet – jaha då drar det ihop sig, förstår jag. Men vänta – var inte det där en regndroppe. Jo och där var en till! Typiskt att det ska börja regna just när det är vår tur!

Vi får springa ett par varv allihop och sen stå och vänta på att domaren tittar på oss var och en.
I år är det en kvinna från Nederländerna som ska bedöma mitt utseende. Hon har ett pipdjur som låter kul så jag blir intresserad av henne. Sen klämmer hon och känner på mig innan hon ber oss springa runt och sen fram och tillbaka – och så en gång till.

Gäsp… nu är det dags att sträcka lite på sig och kanske lägga sig lite… Va ? får jag inte det, men vadå? Jag har stått och väntat jättelänge, nu är jag trött på det här. Kanske får jag gå om jag gnyr lite… ”typical stubborn stabij” säger tanten från Nederländerna och de som hör henne tycker det är kul. Jag tycker mest att det är tröttsamt allt det här.

Jag kom i alla fall på tredje plats av elva tikar som ställde upp. Det var väl bra….? Ändå fick jag ingen rosett i år. För två år sedan när jag också kom trea fick jag rosett. Men då var det viss officiell utställning. Nåja – matte och hela familjen säger att jag är BIF vad som än händer, Bäst I alla Fall!

MÅNDAG DEN 31 JULI 2017

Ring…… i väckarklockan halv sju. Upp och hoppa nu slöfockar! Kom igen nu – vi ska ju göra kul saker. Men åhhhh vad slöa ni är! Jag går och buffar på dem så att något händer! Sådär nu är de uppe! Jag har fått frukost och nu kan jag ta det lugnt en stund – för nu är de igång.

Vad blir det i dag då? Apportering… Jamen apportera boll kan jag. Det är jag jätteduktig på! Nähä, är det inte boll vi ska leka med….? Jaså vi börjar med att jag ska sitta kvar medan matte går iväg och sen ska jag springa till henne i full fart när hon visslar i pipan. Jippi – det är kul, det gör jag gärna. Och så sätter jag mig sådär jättefint bredvid henne så får jag godis och beröm! Det känns bra.

Sen tror de att de kan få mig ur balans med att slänga en leksak precis när jag springer förbi – men mig lurar man inte. Jag har full fart till matte i alla fall!

Efter det så får jag sitta kvar medan matte lägger en avlång tjock hård liten kudde – en dummy – framför mig och går iväg en bit. Så säger matte ”apport” och jag plockar upp dummyn och springer till henne. Plättlätt och kul!

Nosa på mattes hand och få godis ur andra handen var lätt att förstå och göra. Mycket nos mot hand och sen godis blev det. Kul!

Det regnar ett sånt där fint regn som knappt syns men gör att man blir superblöt. Men rätt vad det är kommer solen fram igen.

Pia som berättar för alla hundförarna vad vi ska lära oss och hur vi ska träna säger att alla de här småbitarna vi tränar på var för sig sen sätts ihop när vi ska kunna apportera till exempel en fågel som någon skjutit och leverera till matte i handen. Nästa pusselbit blir att jag ska gå fint, eller jaktfot, eller vad man kallar det. Tanken är att jag ska gå bredvid matte och tänka framåt – kanske, snart, kommer det en order att jag ska hämta något! Jag ska inte gå för långt fram och inte för långt bakom. För att få mig att göra det ställde de fram två skålar med godis med åtta tio meter emellan. Vi skulle gå och jag skulle vilja gå framåt mot skålen – och när jag hade rätt attityd framåt och gick bra bredvid matte skulle jag få godiset. Men vaddå??? Nu får de väl ändå bestämma sig!

Annars när vi går till eller vid en skål med godis eller köttbullar så får jag absolut INTE ta något ju!!! Det här var inte lätt. När jag gick med Pia förstod jag precis hur jag skulle göra, för med henne brukar jag inte öva det där när jag inte får ta godis. Fast med matte blir det inte alls samma sak. Då får jag ingen energi och det känns inte kul – jag brukar ju inte få ta godis med henne.
I stället får jag gå utan skålar och matte fick tipset att gå lite fortare och inte tjata om att jag skulle gå fint. När jag gick rätt bredvid henne fick jag beröm och godis – det var mycket lättare och riktigt kul.

På sista övningen stod vi i en ring alla hundar och mattar och hussar. Matte sa åt mig att sitta kvar och la sen dummyn en bit framför mig. Jag satt snällt kvar och matte gick sen och hämtade dummyn igen. Sen sa matte till mig igen att sitta kvar och Pia kastade dummyn – och jag satt kvar så snällt. Sen var dags för lunchrast.

Lunch och lunch – det är en tidpunkt på dagen när de tvåbenta får äta mat, men inte brukar jag få något då inte. Nåja med allt godis jag får när jag gör något bra klarar jag mig ändå.

Sniff, sniff – vad är det där för doft? Hm….. luktar intressant. Jag får först sitta kvar i bilen och bara titta på när mina kompisar går från en sak på marken till en annan. Det är nog därifrån det luktar. Åh, nu är det min tur – ja, ja jag vet att jag drar lite i kopplet, men det luktar intressant ju. En kanin är det som luktar, mjuk päls som killar lite på nosen. Så gott den luktar! Lite längre bort ligger ju en and – sådana har vi hemma i sjön. Är det så här de luktar när de dött – intressant det också. Luktar gott, mmmm….

Jag får erbjudandet att ta dem i munnen och bära – snällt, men nej tack. Nosa och sniffa och smånagga lite i den mjuka kaninpälsen det gör jag gärna. Resten får vara för min del.

Nu har de bundit en torkad måsvinge på en dummy och har tänkt sig att jag ska ta den i munnen. Fy bubblan, det vill jag inte. Med den härliga lukten måste det vara mycket bättre att rulla sig på den. Vadå, varför får jag inte det nu då!?

Jaha nu står de och pratar över huvudet på mig – ”inte så mycket föremålsintresse, måste nog jobba ganska mycket för att få henne intresserad av att apportera”. Alltså att spåra och följa ett blodspår till en klöv, det tycker jag är mycket roligare än att bära runt på döda djur. Nu är jag mest trött och orkar inte ta in mer. Det har varit en lång dag. En del av mina kompisar har faktiskt tagit de där döda djuren i munnen och det är väl bra om de vill det. Men alla får höra att de måste jobba ganska mycket…

TISDAG 1 AUGUSTI 2017

Upp och hoppa – nu är det dags att vakna !!! Solen skiner. Hallå – upp med er. Va – ska inte tonåringarna väckas …? Vadå trötta, vadå tidigt? Vilka tunnisar.

In i bilen, hm… det kan ju kanske betyda…. Vi åker lite längre bort. Kan det vara så att…. Ja, jag tror bestämt det! Jippih! Här är ju snälla Torsten igen och då får jag leta efter en klöv i skogen – det är verkligen kul! Men först får man sitta i bilen och vänta och vänta – det får mina kompisar också, det hör jag. Ibland är det någon som skäller. Men jag brukar ta vara på tiden och vila när det inte är något på gång.

Nu så är det min tur. Kom igen nu matte, gå lite fortare! Här vid vägkanten får jag selen och västen på mig och spårlinan. Kopplet stoppar matte i fickan och sen är det dags att gå in i skogen och börja söka. Sniff, sniff – här ligger lite blod och så doftar det rådjursklöv, det känner jag bestämt. Framåt, framåt, sådär inte för fort. Vart tog doften vägen nu då? Höjer huvudet lite, sniffar – där är spåret igen. Jag känner att spåret är lite längre bort åt höger, men just här är det inga bloddroppar. Jahaja, de har gjort uppehåll med blodet för att lura mig – men se det går inte. Nu är jag på spåret igen. Och här har de försökt en luring till. Den klarar jag bra också. Framåt, framåt… Där, där ligger den ju, älgklöven! Åh vad kul det här är! Nej, jag vill bära den till vägen! Nämen den ska jag bära, släpp! Så, nu har jag burit den en bra bit – då kan jag väl byta den mot lite godis.

Viltspår med Torsten är toppen!

Nu är det tillbaka till stugan och vila lite.

Vad ska vi göra i eftermiddag tro? Bil igen. Men inte så långt denna gång. Då är det inte viltspår igen. Det blir säkert något annat roligt, det brukar det bli.

”Hoppa ur bilen”, säger matte. Men var är vi nu då? Vilken massa grejer som ligger överallt, brädor, cementblock, gamla solstolar, liftkorgar, metallrör och plastslangar. Vi klättar och hoppar upp och kryper under och sniffar och kollar överallt. Det var ju ganska kul det här.

Marie har berättat om räddningssök för alla tvåbenta. Vi hundar med våra nosar har uppåt 225 miljoner doftreceptorer i nosen jämfört med människan som har 5-10 miljoner i näsan – det vill säga att vi hundar har ungefär 1000 gånger bättre luktsinne än de tvåbenta. Det gör att vi kan hjälpa till att rädda människor som har gått bort sig i skogen eller hamnat under något som har rasat om vi lär oss vad vi ska göra och hur vi berättar för matte eller husse när vi har hittat någon som behöver hjälp. Nu ska jag få börja lära mig lite om hur man hittar folk som är gömda.

Matte säger ingenting till mig, Bianca kommer och lockar med godis och gullar och busar med mig och får mig att vilja följa med henne. Och så springer Bianca iväg en liten bit och jag vill efter, men matte och jag går åt andra hållet. Så går vi tillbaka igen och jag drar och drar för att vi ska komma framåt fortare – men då är Bianca borta! Vart tog hon vägen!? Jag stannar upp och sniffar. Matte håller i mitt halsband och kopplar loss kopplet och så släpper hon mig.

Sniff, sniff, håller huvudet lite högt – där, där känner jag en doft. Där är den igen. Har hon varit här Bianca? Jo, så är det. Fortsätter sniffa och leta. Där försvann doften lite med vinden och jag får springa tillbaka lite. Sniff, sniff – där är doften starkare igen. Jippih! Där är hon ju! Och så får jag godis av henne igen. Toppen!

Det här var jätteroligt. Vi gör om samma sak på andra ställen ett par gånger till och det är lika kul varje gång. Sen är det min tur att gå in i bilen igen. Var det allt? Ja då får jag vila igen då.

Titta där, där kommer ju lillhusse. Åh ska jag få söka igen – vad kul! Jag kan inte vänta, kom igen nu, drar i kopplet för att få honom att gå lite fortare. Va, är det en annan hund som jobbar nu? Åh nej, jag vill ju göra nuuuuu!!!! Om jag gråter lite kanske de skyndar sig, skälla lite kanske också hjälper! JA, nu är det min tur igen! Jag vet precis vad jag ska göra.

Du kan tro att jag är trött efter allt kul den här dagen. Trött och lycklig!

ONSDAG 2 AUGUSTI

Tjoho, ny dag i dag också. Kom igen nu matte och husse – upp, klockan ringer! Hm… det kurrar ovanligt mycket i magen. Vad är det du säger matte? Glömde jag min middag i går kväll? Och du också? Sov jag bara? Det är väl ändå inte möjligt att jag – just jag – var så trött att jag glömde min middag!

Gott med frukost var det hur som helst nu.

Vaff, vaff – hallå, kom igen nu – vi är sena ju! Samlingen är klockan 8 och det måste hon vara nu. Det känner jag på mig. Lugna mig, jaha, ska vi till Torsten uppe i Smågan igen och åker direkt. Jamen dåså, säg det med en gång.

Känner igen den här långa vägen väl vid det här laget. Nu är vi framme. De ska säkert stå och prata en lång stund igen. Nä nu får de allt sluta prata och släppa ut mig. Jag vill ut i skogen nuuuuuu!!!! Om jag gnäller, ylar och krafsar samtidigt kanske de lyssnar! Nähä, åhhh då får jag vänta lite till då. Men nu så!

Vad ska vi göra i dag? Och där är ju en hund till. Ska vi jobba samtidigt…? Nä inte riktigt, jag får vänta – förstås. Alltid ska man vänta! Men nu är det min tur. Sniff, sniff – det luktar älgklöv. Där är doften, och där. Men vad nudå här kommer en hjortdoft mitt i alltihop. Och den andra hundens doft också. Sniff, sniff – äsch jag ska ju gå på min älg, så det fortsätter jag med. Åh, där är den ju! Kul det här!

Torsten hade gjort en fyrkant på 25 x 25 m med vimplar i varje hörn och en vimpel i mitten. Sen drog han en älgklöv diagonalt från ett hörn till ett annat och la klöven där. Sen gick han tillbaka ut igen och till den andra hörnan på startsidan. Därifrån drog han en hjortklöv diagonalt från den hörnan till den fjärde hörnan. På det viset fick vi hundar en annan doft i nosen mitt på spåret och fick träna på störning.

Vid nästa övning drog en tvåbent en klöv rakt fram i 20 – 25 meter, satte en vimpel och fortsatte dra klöven men gjorde även en cirkel med en diameter på tio meter med blodspår och gick sedan rakt fram förbi vimpeln en bit. Efter 15-20 meter satte den tvåbenta en vimpel igen och gjorde en likadan cirkel med blodspår. Därifrån fortsatte spåret rakt fram en bit till innan klöven låg där.
Några av oss tränade också återgång med vinklar. Torsten är ju duktig på det här med viltspår han. Så det vi har övat på lite i dag är dels några olika delar av elitspår och så det där med korset i början. De olika delarna är toppen att träna var och en för sig innan man sätter ihop dem. Jättekul övningar tycker jag.

En sak som är bra för tvåbenta att förstå är att ett alldeles färskt spår faktiskt är svårare att följa än ett som legat ett tag. Om spåret är äldre har doftmolekylerna fått ramla ner och lägga sig på marken. Är det färskt blir liksom doftkorridoren bredare och inte lika lätt att följa.

Efter det de tvåbenta kallar lunch – när jag vilar lite – är det dags för KM, Klubbmästerskapet som hålls varje år här i Sälen. De duktiga hundarna som tävlar i guld- och silverklasserna tävlade först. Sedan var det dags för mig och mina systrar Ninna och Nira och några till att tävla i bronsklassen. Sist ut var de duktigaste, de som tävlar i mästarklassen om vem som blir Klubbmästare.

Jag är ju lite av veteran på bronsklassen. Det är tredje gången matte och jag ställer upp. Vi ska gå rakt fram och tillbaka – och jag ska inte dra i kopplet (det gick sådär), sen ska jag bindas vid en stolpe och matte gå iväg en bit och stå där en stund innan hon kommer tillbaka. Vi ska också gå slalom mellan stenar och koner och så ska jag sitta still medan matte går iväg och sen springa till henne och sätta mig vid hennes sida. Allra sist får alla vi i vår klass gå i en ruta där det står två tallrikar med köttbullar. De doftar jättegott kan jag lova. I år tog jag faktiskt ingen köttbulle – det var väl duktigt!? På fredag får matte reda på hur många poäng vi lyckades skrapa ihop i år – ärligt talat tror jag att det gick sådär. Jag får nog jobba mer på att få kontakt med matte när vi gör sånt här.

Det är verkligen kul att träffa alla kompisar och släkten också. Samtidigt blir man väldigt trött, verkligen supertrött zzzzzzzz……………

TORSDAG DEN 3 AUGUSTI

Hallå, hallå – ska vi inte sätta fart nu? Hörni klockan är mycket! Vi kommer för sent! Slick, slick, puss, puss i ansiktet ska väl göra susen! Vadå? Sovmorgon för alla…? Ok, då tar jag väl en tupplur till.

Nu är det upp och iväg i alla fall. Vi åker en ganska lång bit. Men inte åt Torstens håll, synd. Hm…. Undrar vart vi ska. Stannar vid vägkanten, jaha. Nämen där är ju Torstens röst. Då blir det säkert kul!

Vi åker en bit till och sedan är det dags att vänta en stund. En liten promenad i omgivningarna får det bli. Nu är det vår tur. Åh vad kul – skynda på och kom nu då. Att man alltid ska behöva dra så att ni kommer framåt någon gång. Tur att våra förfäder drog mjölkkärran till marknaden så att man har lite drag i generna.

På med spårselen och västen och spårlinan. Torsten förklarar lite för matte och sen är det min tur att ta över. Matte säger SPÅR och jag får gå in i en ruta som mäter 25 x 25 meter och där någonstans börjar mitt spår. Sniff, sniff – inte här. Sniff, sniff – här då? Jo här är det! Här luktar det rådjursklöv och blod och det ska jag följa i cirka 600 meter och det får absolut inte ta mer än 45 minuter.

Här är doften tydlig, i kanten av myren först och sedan över den går spåret. Matte går bakom mig och håller i spårlinan, ungefär fem meter bakom mig för att inte vi ska tappa kontakten. Efter henne går Torsten och faktiskt även husse, och Anna och Victor, men det stör mig inte.

Här förbi den stora myrstacken går spåret – den är ju tre gånger så hög som jag! Var är doften nu då…? Här…? Njae… Här, här är spåret igen. Vadnudå – det luktar inte blod längre. Klöv luktar det fortfarande så jag fortsätter här. Där, där börjar blodlukten igen och jag går lite fortare. Sniff, sniff jag sätter nosen djupt ner i mossan. Det luktar jättemycket blod, det är nog en liten blodklump här. Det kan det bli ibland.

Framåt, framåt går spåret, mer myrmark, hjortron och stora fina blåbär. Vid ett gammalt dött träd svänger spåret och så går det förbi en stor myrstack igen. Men vänta, var är det nu…? Har jag tappat det…? Jag får gå i en cirkel och leta lite, sniffa lite i luften. Det måste ju vara här någonstans! Där, sniff, där är det ju!

Så går det nerför och genom lite snår och så är där en stor myrstack till. Sen ber matte mig att stanna och Torsten går förbi oss. Och PANG, ett pistolskott – det var jag inte beredd på. Jag hoppade till lite och så luktar det lite fränt. Så säger matte ”spår” igen och då börjar jag leta efter spåret. Det tar en liten stund, men jag hittar det och följer det en bit. Vart tog det vägen nu då..? Jag får backa ett par meter – och där ligger ju rådjursklöven! Jippih – vad kul! Och en massa beröm får jag. Åh fy vad mygg och flugor det var här då!

Torsten berättar att jag har gått spåret på 26 minuter och jag får en etta. Jag är väldigt noggrann när jag spårar säger han. Det är väl bra, men han tycker att det hade kunnat gå lite snabbare. Han tycker att matte gott kunde ha uppmuntrat mig då och då när jag var på rätt spår. Fast matte och jag har inte övat så mycket, så hon är inte så bra på att läsa av mig och verkligen se när jag har rätt spår i nosen. Tänk om hon säger ”bra” just när det doftar av en hare som gått förbi…? Vi får se till att öva lite mer! Det är ju så kul.

Hur som helst har jag fått två stycken ettor på viltspårsprov, ett förra året här i Sälen och ett i år. Om jag får en till etta blir jag viltspårschampion – det du!

Nu är jag trött så det ska bli skönt med lite vila när resten av flocken äter lunch.

När vi har vilat lite hoppar vi över den aktivitet matte hade planerat för eftermiddagen. I stället tar vi en promenad upp på fjället hela flocken – jag har promenadselen och lina. Vi får inte vara lösa, men det är skönt att inte behöva ha det korta kopplet i alla fall. Vad fint det är uppe på toppen, så långt vi kan se och vad mycket roligt det finns att sniffa på.

Ytterligare en härlig dag helt enkelt!

FREDAG DEN 4 AUGUSTI

Ringer klockan nu igen, men det regnar ju jättemycket ute… Det har det gjort hela natten. Ska vi verkligen gå ut då? Promenad på fjället… nä nu tror jag allt det har blivit knas i planeringen! In i bilen och iväg. Ska vi till Torsten kanske… Njae vi åker åt ett annat håll. Men det gjorde vi ju i går också. Hm… undrar vart vi ska.

Det var ju inte långt. Här har vi inte varit förut, Högfjällshotellet, jaha. Här är ju en asfalterad väg att gå på. Inte helt skönt för tassarna, så jag går hellre här bredvid. Vi är fyra stabijer, en bordercollie och en vorsteh med respektive tvåbenta. Släpp fram mig, jag vill gå först. Dessutom har jag lina så jag kan gå först utan att det stör någon. Titta här finns ju fåglar att spana in! Och gott vatten att dricka på vägen. Det känns också som att det slutar regna. Solen verkar vilja komma fram också. Det här var ju en härlig promenad!

Vad ska vi göra vid den här stugan då? Va, får inte vi följa med in!? Sitta utanför, bunden vid en björk – nä det var inte så kul. Om jag gråter lite kanske jag får komma in – nähä, det hjälper inte. Jag gråter väl lite till då. Suck, inget händer!

Nu, nu kommer de ut igen och vi kan fortsätta vandringen! Maka på er jag vill vara först!

Titta där är en liten sjö. Hans, som leder turen, visar hur man kan fiska och några av oss går i och badar och simmar lite. Jag går i till magen, det får räcka.

Jag minns att några av oss fick springa lösa en gång och hur en av de andra hundarnas matte styrde honom med sin visselpipa; stanna, sväng och hit tror jag hon visslade. Vi sprang så att tungorna hängde som slipsar och vi hade hur kul som helst. Kanske borde matte lära mig att lyssna på fler visslingar än hit också. Jag får föreslå det.

Promenaden på 9 km tog längre tid än det var tänkt, för det var ju så kul att gå och springa runt på fjället och stanna och titta på fåglar och växter – ja inte för att jag brydde mig så mycket om växter, men det gjorde de tvåbenta. Hur som helst blev det knappt någon tid till vila innan vi skulle iväg på sista träningspasset för den här Stabijveckan i Sälen: jaktlydnad.

Eva-Lena förklarade för matte och husse och de andra tvåbenta som var med att de viktigaste sakerna som vi bara måste kunna är STANNA och HIT eller KOM. Jag stannar ganska ofta när de ropar det ordet tycker jag, men så ibland när jag får någon god doft i nosen går det inte att motstå den. Och då springer jag iväg en stund och det tycker inte matte och husse är bra. Så jag befarar att de kommer att använda de tips de fick av Eva-Lena och öva de orden mer med mig… Vi ska öva på korta avstånd först och sen lite längre och lite längre – och gärna använda lina.

Bäst när vi står där och har övat på att komma med en gång när matte eller husse ropar HIT och Eva-Lena står och pratar en massa börjar det regna igen. Suck och jag som knappt hunnit torka sedan jag sprang i pölarna på fjället. Åh vad jag är trött nu. Jag tror jag lägger mig här medan de pratar. Nej förresten jag vet ett bättre ställe – bilen. Sådär nu går jag dit, de kan stå och prata där hur länge de vill. Nu ligger jag i min bur och vilar. Vill de något så vet de var jag finns….

LÖRDAG 5 AUGUSTI

Jaha så verkar det vara slut för den här gången. De tvåbenta packar och städar, fejar och fixar. Jag får sällskap på en liten promenad. Och så är det dags att hoppa in i bilen. Åh vad jag ska sova nu – men kul har jag haft!

Nadites Nieke (spökskrivare matte Caroline Maino)