Stabijspecialen 2016

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2016

LÖRDAG 30 JULI

Nu packas det igen! Undra vart de ska? Och framför allt undrar jag om man får följa med. Jo, det verkar så. Här är en väska som luktar mina saker och min mat. Vad kul!
Bäst att jag hoppar in i bilen så att de inte glömmer mig.

Nieke beredd för avfärd

Men vad lång tid det tar att åka. Ska vi till landet igen?  Jag kom ju just hem därifrån.

Åh – vi verkar äntligen vara framme. Men, här känner jag igen mig. Det är ju här det händer en massa roliga saker hela tiden och jag träffar en massa roliga kompisar. Åsså min syster Ninna, mamma Kiara och moster Saphira. Jättekul!

SÖNDAG 31 JULI

Nieke och lillhusse Victor med fina rosetter

Upp i ottan ska vi tydligen. Och iväg med bilen igen. Men all packning är kvar i huset, så vi ska inte hem igen och inte så långt i dag. Jamen här känner jag också igen mig – det var här jag låg under en massa filtar på en förstukvist en hel dag för att det regnade hela tiden. Nu verkar det mycket trevligare, solen skiner och det är mycket varmare. De där svarta molnen där borta luktar regn, hm… vi får väl se.

Lite långsamt är det allt, men jag har ju släkten nära.
Nu är det lillhusse Victors och min tur att springa runt på gräsmattan flera varv. Sen ska jag stå till, nehej inte sitta – stå var det. Jaha då ska vi springa igen. Åsså är det en farbror som står och pratar och pratar. Sen kommer han och tar på mig och pillar mig i munnen. Och nu måste vi springa ännu mer. Men titta, vi får en rosett och alla är glada – ett tredjepris hör jag att de säger.
Ska vi åka och göra något kul nu? Nehej, vi ska springa runt lite till, och ännu mer. Och farbrorn pratar ännu mer och nu får vi en rosett till och alla är glada. Så roligt!

Lervälling är kul

Efter att vi ätit lite lunch går stora lillmatte och matte och jag en promenad på fjället. Förra året var det en av de saker jag tyckte var absolut roligast. Men i år kom vi inte med på den aktiviteten, så vi går en promenad själva. Lite tråkigare är det utan alla kompisar. Men om vi gått med alla i år hade jag ändå inte fått vara lös, eftersom alla ska gå i koppel i år har jag hört.  Så det här blir jättebra och jag har en lång lina så att jag kan springa lite i alla fall.

Uppe på fjället luktar det av en massa spännande dofter. Tänk om man ändå fick springa lös……
På vägen ner blir det blötare och blötare och lerigare och lerigare. Det är verkligen jättekul att springa i den geggan. Jag visar vägen genom en bit skog – och oj vad lillmatte och matte klagar över att de fastnar med fötterna i leran och blir alldeles blöta överallt. Men det är väl bara att springa på….

 MÅNDAG 1 AUGUSTI.

Nosework - Där är den!

Jag har sovit som en hel gris i natt. Sååå skönt! Undrar vad vi ska hitta på i dag. Är de inte klara snart!!! Om jag ställer mig vid dörren kanske de skyndar sig lite.
Sådärja, nu har jag fått fart på dem. Full fart framåt till samlingen på parkeringen! Hej där, och hej på dig – sovit gott?

Jaha och nu ska vi visst vara i den här gruppen. Vad gör kvinnan med alla kartonger…? Åh, man ska nosa och försöka hitta något! Kul! Sniff, sniff – hm den där lukten ska man känna igen. Nose work kallar dem detta och det var ju ett passande namn. Instruktören kallar doften för eucalyptus, luktar ganska gott. Och varje gång jag hittar rätt får jag en godis. Härligt! Det blir lite svårare övningar hela tiden. Dessutom skramlar en vagn i lastbilen där borta och en massa människor cyklar förbi för att de ska upp på fjället med dem. Det såg jag i går. Knasigt – när det finns saker att lukta på. Men vi grejar att hitta stället där det luktar allihop i gruppen. Efter några timmar är vi helt slut. Jag brukar ligga på min filt mellan varven och vila, men alla gör inte det.

Efter en tupplur och lunch åker vi iväg i bil. Nu ska vi göra personsök säger de. Det blir säkert kul.

Åh nej, först ska man sitta här vid vägkanten och vänta på att de ska prata och prata igen. Nu går matte iväg i alla fall, rakt in i skogen. Och jag får inte följa med! Det är en man som håller i mitt koppel. Men jag villlll ju med nuuuuu! Jag ser henne, jag ser henne – och nu är hon borta. Om jag fortsätter skälla och ropa kanske hon kommer tillbaka. Men där är hon ju! Hon kom ut ur skogen längre ner på vägen. Ska vi gå in i skogen nu matte…? Va, vänta ..!? Hur länge då…? 20 minuter! Hur långt är det då?

Oj, har det gått 20 minuter nu? Nu ska vi se, var luktar det matte…. Där kanske, jovisst där är det. Jag känner lukten jättefint. Över tuvor och blåbärsris, förbi en massa träd, nerför en slänt. Där ligger ju min leksak! Vad gör den här!!?? Och matte blir jätteglad när jag hittar den. Ok, jag sniffar väl lite till – fast egentligen skulle jag vilja gå längre och nosa. Vi vänder och går ut ur skogen, fast jag hade hellre fortsatt i skogen.

Matte tänker visst göra om samma lek igen. Vad kul! Men jag vill följa med meddetsamma och inte vänta! Den snälle mannen håller mitt koppel igen. Ok, jag väntar väl lite då. Den här gången ska jag också hålla koll om hon kommer tillbaka från ett annat håll. Ja, det gör hon!

Ska vi gå in i skogen nu…? Javisst ja, vänta igen var det. Men fy vad myggen sticks. Äta blåbär, nä vet du vad – jag vill in i skogen. Så, nu är det dags. Sniff, sniff – där är lukten och jag är på spåret direkt. Den här gången är det längre än förra gången, men buslätt att hitta. Och där är ju min leksak igen! Vad kul!

Det här var också roligt. Pia, instruktören, säger att matte och jag kan ha mycket kul med sådana här personsöksövningar. De går att göra svårare och svårare också – och kanske kan det göra att jag struntar i att ta egna svängar i skogen nu om matte och jag spårar tillsammans… Vi får väl se…

TISDAG 2 AUGUSTI

Jippi en ny dag! Full fart iväg till samlingsplatsen och alla kompisar! Nu på morgonen ska vi bli vänner i familjen, ja vi ska gå på Amichien Bonding. Ami betyder vän på franska och chien hund….
Jag kan ligga och ta igen mig en hel del på vår filt, för det pratas en massa och det är inte så många övningar. Men det är skönt att ligga och vila tycker jag. Och så kör vi en del när jag ska springa till matte och sen till lillmatte när de ropar på mig – det är jättekul! Att gå i koppel utan att de drar i mig – eller som de säger utan att jag drar i kopplet – övar vi också på. Det går ut på att den som håller i mitt koppel vänder och går i en annan rikting så fort kopplet blir spänt – fast inte tycker jag att någon drog. Men ok jag vänder väl jag också och går med. Till slut hänger kopplet hela tiden löst mellan oss och de berömmer mig. Jamen det är väl att vara vänner: mina människor sköter alla beslut och jag hänger med trygg och glad och kan vila när jag inte behöver ta ansvar och jobbar när de säger till.

En tupplur i soffan fick det också bli, även om jag kunde vila en del under förmiddagspasset.
Sen är det dags för en av mina favoritsysselsättningar – viltspår. Jag känner allt igen platsen och lukten och allt från förra året. Släpp ut mig ur buren! Nuuuuu…. Här kan jag inte sitta! Har ni glömt att jag är med!!!!! Hörni syrran och morsan i buren bredvid – varför säger ni inget? Vill ni inte också ut och nosa?! Vadå, ska jag vänta nu igen!? Åh nej!

Matte och Cissi ska lägga övningsspår först, ok blodspår och älgklöv som dras längs marken. Förra året klarade jag anlagsprovet, så nu är det öppen klasspår som gäller. Då ska jag klara att spåra 600 meter, på ett ställe har de inte droppat blod på 15 meter, sen tar spåret slut på ett ställe och jag måste gå tillbaka 15 meter för att hitta fortsättningen. Men där har de också låtit bli att droppa blod på 20 meter, sen svänger det igen efter en stund och är det inget blod där heller. Mot slutet ska det visst skjutas ett skott också och det har jag aldrig varit med om – vi får väl se hur det går.
I dag ska vi bara träna lite på att gå in 50 meter i skogen, sen tar spåret slut och jag ska vända tillbaka och svänga och så gå rakt fram 25 meter innan det där dags att svänga igen. Och där 40 meter bort eller så ligger älgklöven och väntar.

Det är så spännande att jag håller på att gå upp i limningen!!!! När jag får på mig selen och den lilla orangea västen och den gula spårlinan vet jag att NU ÄR DET MIN TUR!!!! Jippiiiii!

Här säger matte ”spår”, och det känner jag ju lång väg. Sniff sniff, rakt fram här, över stock och sten. Här svänger jag höger – för jag behöver inte gå till den där återvändsgränden nu när jag känner doften av spåret som fortsätter här bortöver. Åsså var det en sväng till ja, och rakt fram en bit. Där är den! Härligt! Jättekul! Detta vill jag göra om. Men jag får visst vänta tills i övermorgon. Suck!

ONSDAG DEN 3 AUGUSTI

Rallyskyltar

Gäääsp. Är det redan morgon? Jag tror jag vänder mig om lite och drar mig en stund till. Det brukar ändå ta ett tag innan jag får mat.

Sådärja, mat i magen och redo för nya äventyr. Undrar vad det blir i dag. Åh vad roligt ska vi vara med Dan – honom gillar jag. Moster Saphira är med också och ska visa hur det går till. Jatzy en liten tjej på sex månader, hennes matte Lena, min matte och jag ska lära oss lite om rallylydnad. Ska det gå jättefort nu då tro, ska vi rusa fort som rallybilar…? Nej, namnet kommer från att matte ska vara som kartläsaren när man kör rally med bil – fast här ska hon tala om för mig vad det står på skyltarna så att vi gör rätt saker.

Och en sak som är jättekul med detta är att allt ska göras ”med glädje”. Det betyder att matte ska vara glad och prata och skoja och uppmuntra hela tiden – det är kul. Och nu i början får hon gödsla med godis också.

När vi övat på olika saker som sitt, gå ett steg sitt, gå två steg och sitt, gå tre steg och sitt, sväng hit och sväng dit, och matte svänger hit och jag dit, och jag ska sitta och matte gå runt mig – och hon ska inte låta kopplet vifta i ansiktet på mig – och så ska jag backa och sen är det framåt en bit innan vi ska svänga runt och gå tillbaka och sen vänster och så ska jag sitta och sen ligga och puh…. Det är kul, men man blir trött också.  För att inte tala om hur trött matte blev. Det gick alldeles runt i huvudet på henne sa hon. Så vi gick båda och vilade en stund innan vi skulle vara med på klubbmästerskapet.

Klubbmästerskapet ja. Inte har vi övat precis – nej nu ljuger jag. Vi har faktiskt övat på att jag inte ska kasta mig över köttbullar som ligger på ett fat som vi ska gå förbi. Det är jag jätteduktig på nu, faktiskt – även om jag snor annat ätbart när jag kan, som pepparkakshuset i vintras. Hur som helst ställde vi upp i bronsklass, den lägsta nivån alltså. Jag tycker nog att vi var duktigare i år än förra året, men jag tror att vi får sikta på samma nivå nästa år igen. Inte vet jag hur kul det egentligen är det där med KM. Matte tycker det är lite kul att vi ställer upp. Men för mig är ju mest att vänta, och så blir matte nog lite nervös ändå, även om hon säger att det bara är på kul. Medan vi väntar passar jag på att vila eller sova lite. Det är jag bra på, säger matte. Att slappna av alltså och ta tillvara tillfällena då man kan vila.

Sen gick vi till Ninnas, Kiaras och Saphiras stuga där Cissi och Dan också bor. Jippi, tänkte jag. Nu kanske vi ska ha det där pizzapartyt vi har pratat om. Både Cissi och matte vann hundpizzor häromkvällen. Men inte då. Hundarna fick vara i ett annat rum och jag fick träffa två helt okända människor. De började mäta på mig på en massa ställen, runt nosen, längs nosen, de ville kolla hur hög jag är och hur mina ben är vinklade hit och dit. Jag tyckte att det var jobbigt när de skulle ta i mig…..

Dessutom tittade de på formen på mina tassar – de frågade om jag hade kattassar! Vilken fråga! Det är väl klart att jag inte har!!!! Matte fick svara på frågor om mig, vad jag äter, om min mage krånglar, hur jag är mot andra hundar, vad vi har för golv hemma och en massa annat. De kallade det hela för inventering och det ska tydligen hjälpa till och se till att vår ras hålls frisk och sund.

TORSDAG 4 AUGUSTI

Nieke stolt viltspårare

I dag är jag piggare, har nog sovit längre. Men vad är detta? Det regnar! Suck! Nåja, vi har inte haft så mycket regn som förra året. Och mig spelar det inte så stor roll ändå.


Vad ska vi göra i dag för spännande? Åh, åka bilen… Det brukar vara ett bra tecken. Jamen här känner jag igen mig! Här var vi häromdagen och övade viltspår! Vad kul det ska bli! Just ja, vi skulle göra prov i dag. Det har vi inte gjort tidigare. Då gäller det att jag klarar ett 600 meter långt spår med bloddroppar och en älgklöv som dragits längs marken. Jag får inte hålla på längre än 45 minuter.

Sådär, på med selen och linan och den orangea västen. Torsten visar matte på en ruta på cirka 10 gåner 10 meter. Där någonstans börjar spåret. Nu säger matte ”spår”. Sniff, sniff… här är något, njae det var inte det tror jag. Men här! Tar ner nosen i mossan – jomen här är det! Jag hoppar över stockar och går runt träd och dofterna är bra i den mjuka fuktiga mossan. Men vad nu då? Är spåret borta? Hm..  jag går tillbaka lite – sniffar lite i luften. Där är det igen. Det här är roligt!
Jaha, nu ska matte och jag stå still, undrar varför. Någon klöv har jag ju inte hittat än! Torsten går förbi oss en bit och sen låter det ett ganska högt pang och strax börjar det lukta krutrök. Men det rör inte mig i ryggen, varken skottet eller lukten. Frågan är bara vad jag ska göra nu? När matte fattat att hon får säga ”spår” igen och uppmuntra mig förstår jag vad jag ska göra och det tar inte så lång tid innan jag hittar var jag ska gå. Och där, DÄR ÄR DEN! Åh så gott den luktar och vad roligt det här är!

Torsten är också nöjd med hur jag har jobbat och jag får godkänt på viltspårsprov i öppenklass. Matte är superstolt och jag är nöjd jag också!

Det här vill jag gärna göra om – och då ska vi öva på att jag ska förstå vad vi ska göra när skottet har avfyrats, säger Torsten. Han har hållit på länge med viltspår och sådant. Tänk att Torsten redan på 1970-talet kom på en fortsättning på öppenklassen – avancerat viltspår. Han berättade att han haft en så superduktig tik då som klarade öppen klass hur lätt som helst många gånger i rad. Då tänkte han: ska det ta slut nu? Så kom han på att han kunde hitta på det avancerade spåret. Och nu används det. Du skulle se hur komplicerat det ser ut! Matte blev alldeles blek hon. Men det är långt kvar innan jag har klarat så många öppenklasspår att det är dags för avancerat.

EFTERMIDDAG:

På eftermiddagen fick matte lära sig om vad jag inte ska äta för att det är farligt – hoppas nu inte att hon tar bort en massa godsaker för mig. Hon provade också på hur man ger hjärt-lung-räddning till en hund och hur man binder om en tass med sår på. Själv tog jag mig en välförtjänt tupplur.

FREDAG 5 AUGUSTI

Jippi, en ny dag. I dag känner ja mig faktiskt ganska pigg, tror jag. Åh tennisbanan, kul. Där var vi i går kväll också och lekte lite lillhusse, matte och jag. Vi är några stabijer och en weimaraner som ska få reda på lite hur vi är mentalt. Vi har ju en massa medfödda egenskaper och en del kan vara bra för matte och husse att känna till. Jag får vänta till sist och då har det börjat regna. Jag är lika lättstulen som de andra stabijerna – för jag följer gärna med när den andra kvinnan får kopplet av matte. Hon får ta på mig, men helt skönt tycker inte jag att det är. Och jag tycker det är ganska kul att leka med en trasa (fast boll är allra roligast) så jag har socialkamplust och så har jag lite lagom jaktkamplust.

På eftermiddagen är vi ett helt gäng hundar som går till en stor parkering. Vad ska vi göra nu? Ställa oss i en lång rad med husse eller matte och några meter mellan oss. Sen får vi visa att vi kan gå fint i kopplet framför alla. Ja alltså kopplet ska vara slakt och vi ska ändå följa med. Gör vi inte det blir det ett litet ryck i kopplet och ett NEJ. Men om bara matte är bestämd och tydlig med det hon vill, går rakt fram och inte tittar på mig så gör jag ju precis som hon vill. Hon är tryggheten, den jag vill ha. Velar hon, eller tittar ner på mig och låter mig nosa, ja då tar jag ju chansen att göra det.  Gå slalom mellan hundkompisarna är lika lätt det – om bara matte är tydig. Sen blir det svårare när de ställer fram ett fat med godis och en massa leksaker som vi ska gå förbi. Och tänk sen ska vi springa förbi allt det goda och roliga! Matte säger till att jag ska sätta mig, går iväg förbi högen med smaskens och kul och ställer sig på andra sidan. Jag är faktiskt ganska duktig på att strunta i högen och springa direkt till matte. Men när vi gör om det och någon kastar en boll framför mig – då kan jag inte låta bli att springa efter den. Jättekul var det, även om jag fick NEJ! i öronen.

En annan kul grej var när matte satte mig på ett ställe och gick en bit bort – och mellan oss gick alla kompisar med sina mattar och hussar runt, runt och fram och tillbaka. Så när matte kallade på mig fick jag kryssa förbi alla andra. Det var kul.

Instruktörerna Tina och Anders tyckte att vi var jätteduktiga allihop. Och det tycker jag också. Tappa inte sugen – träna på så ger det resultat på sikt, det lovar de. Gäller det när jag försöker få min vilja igenom också tro…?

Tina skickar med matte ett par övningar som vi kan göra när vi åkt härifrån:

  • Gör en godishög och ställ någonstans. Säg ”varsågod” och så ska jag få börja äta. Då ska matte gå iväg en lagom bit. Sen ska hon kalla in mig. OM jag inte kommer då – då blir det NEJ och kanske får hon komma och ta tag i mig lite också. När jag klarar det får vi öka avståndet mellan mig med godishögen och matte. Tanken är att jag ska komma även om jag hittat något roligt att göra som till exempel jaga något jag inte får.
  • Tyst följsamhet handlar om att matte ska vara tyst och jag ska förstå henne ändå. Då kan hon till exempel 1) sätta mig 2) vi börjar gå när hon visar tecken 3) säga åt mig att sätta mig och stanna kvar 4) matte går iväg 5) matte kallar in mig. Hon får använda kroppsspråk och tecken. Det ska få mig att vara mer uppmärksam på vad hon gör. Hon får prata om hon måste säga till mig att jag gör något fel förstås.
Borta bra men hemma bäst...

Så här på sjätte dagens eftermiddagspass är vi alla ganska trötta och så vi slutade lite tidigare. Härligt – mot soffan!!! Och i morgon, har jag hört, bär det av hemåt igen. Hoppas att vi åker hit nästa år igen!

 
Spökskrivare, matte Caroline Maino

./.