Stabijspecialen 2018

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2018

Egentligen tycker jag att det räcker med dagböcker från Stabijspecialen från mig nu. Jag hade inte tänkt skriva någon i år faktiskt. Men eftersom flera av mattes vänner så gärna ville blir det väl en till trots allt.

25 JULI – ONSDAG

Allt är packat och klart. En massa väskor och påsar och kartonger står i hallen. Det ska helt klart åkas någonstans. Undrar vart. Katterna ska nog inte med, för deras burar är inte framme. Det verkar inte som att varken lillhusse eller någon av lillmattarna ska med heller. De är helt lugna och ingen av väskorna luktar av deras saker.

Precis som jag trodde, det är bara husse, matte och jag som hoppar in i bilen. Långt är det. Det märker jag. Många timmar tar det. Nu är det rast. De ska äta. Har jag fått min lunch? Nej… eller jo det fick jag nog innan vi for iväg.

Nu är vi framme. Men här har jag inte varit tidigare. Sniff, sniff – men det finns en bekant doft! Min bästis Tekla brukar vara här – det känner jag på doften! Men hon är ju inte här….

26 juli – torsdag

27 juli – fredag

**

I år är det ungefär sextiotalet hundar och 40 förare plus andra tvåbenta familjemedlemmar med. Den yngsta är tre månader gamla Mieser och Rebelle ….

28 JULI LÖRDAG

I dag skulle vi åka och titta i härliga Hälla naturreservat som sträcker sig 7 km längs Västerdalälven. Men trots att det finns kartor, bland annat på Länsstyrelsens hemsida, med P-plats och rastplats utmärkta kunde vi inte hitta någon. Jo en utan markeringar eller skyltar. Någon promenad att tala om blev det inte heller, stigen från rastplatsen tog slut efter några hundra meter.

På vägen tillbaka svängde vi upp vänster mot xxx och kom till en sjö. Med gps-ens hjälp lyckades vi hitta en rastplats och tog en promenad några hundra meter tills vi kom till en tomt…
Ingen vidare lycka med promenaderna i dag inte.

Vi frågade på turistinformationen i Sälen där en kvinna sa att rastplatsen är på andra sidan älven. Nåja, annan dag.

Så vi åkte och handlade mat i stället och åkte hem till stugan och åt.
Vid 17-tiden var vi på plats i Lindvallen och hjälpte till att resa tältet (Björn) och att fixa allt möjligt i infostugan (Caroline).
Det hade regnat och regnade även lite under tiden.
Regn när tältet skulle resas..

29 JULI – SÖNDAG

Det har varit hett i flera veckor och inte en regndroppe på evigheter. Men just i dag vaknar vi och gårdagens moln är kvar, eller om det är nya. Hur som helst är det molnigt väder. Och på väg ner till utställningen på Olnispagården åkte vi igenom ett jätteregnväder. Precis så brukar det vara när jag ska ställas ut, suck. Men så slutar det regna just när vi kommer fram. Kan det bli lite fint i dag ändå?

Alla hundkompisar från i går är också där. En del ska ställas ut och andra är där för att titta på. Vi tikar får i vanlig ordning vänta tills alla hanar har visat upp sig. Kan det bero på att de blir så stirriga och förvirrade om någon av oss löper och doftar extra gott när vi springer i ringen?
I dag är vi ett trettiotal hundar och det går ganska fort. Redan vid tolvtiden – ett par timmar efter start – var det dags för oss tikar. I min klass – öppen klass – var vi nio tikar. Jag brukar ha lillhusse Victor med mig in i ringen. Men i år är han inte med, så det får bli matte och jag.

Dropp, dropp… Är det regnet som kommer nu…? Det brukar det göra när det är dags för oss tikar, sa matte förut. Det var tänkt som ett skämt – men hon verkar få rätt! Fy bubblan för regn. Ja, ja jag springer runt här som jag brukar. Vadå – ska jag se gladare ut?! Det är inte så lätt när regnet öser ner!

Varför ska jag flytta bakåt i ledet? Och varför ska syster Ninna och jag byta plats? Vi har ju annars varit bland de fyra längst fram… Och kusin Minna är också med oss här bak i ledet. Springa ett varv till? OK. Och nu säger domaren att hundarna i andra änden har vunnit. Suck ingen rosett alltså!

Tänk om lillhusse hade varit här – då hade vi kanske fått bättre placering. Eller om det inte hade regnat! Eller om domaren hade tyckt bättre om oss som är lite mer nätta och inte föredragit de mer ”kraftfulla”. Tur att matte tycker att jag är BIF i alla lägen (Bäst I alla Fall)!

Utställningen var klar mycket tidigare än den brukar, så husse och matte tänkte att vi skulle ta en tur i Hälla nationalpark. I går åkte vi ju längs älven på fel sida. I dag körde vi längs västra stranden. Men det gick varken att hitta P-platsen eller någon av rastplatserna som står på kartan. Suck igen.

MÅNDAG 30 JULI

Åh vad är det som låter… Matte spelar wordfeud och det låter mycket om en reklamsnutt. Strax efter börjar hennes väckarklocka att låta också. Vad är klockan…!? Halv sju!? Men så tidigt ska vi väl inte upp…? Jodå, det ska vi visst.
Frukost och så vila lite i soffan, det är bra.

In i bilen och iväg till samlingsplatsen. Och där är ju alla kompisar, vad kul! Undrar vad vi ska göra i dag?

Uppletande, med Marie. Vad kan det vara? Jo det är när man lär sig att hitta småsaker – handske, pipboll eller annan leksak – och bära den till matte eller husse. Det allra mest grundläggande i apportering helt enkelt. Ja, så värst enkelt är det väl inte. Det hela innefattar en massa moment, upp till åtta olika: synintryck, springa ut, leta, hitta, plocka upp, hålla kvar i munnen, vända tillbaka, springa till föraren och lämna av. Och det är olika moment som ska tränas var för sig och sedan sättas ihop.

Jag tyckte detta var jättekul.

Marie höll en boll – som en liten tennisboll fast med pip i. Hon pep med den och det gillar jag. Sen släppte hon den och matte sa att jag skulle springa dit. Så det gjorde jag med full fart och hittade bollen med en gång. Pip, pip, pip – den var kul att pipa med en stund. Och så full fart till matte och bytte den roliga leksaken mot en godis. Vilken kul lek!

På vardagstips delar Hea med sig av på eftermiddagen. Matte säger att jag inte alltid kommer tillbaka när hon vill när jag har hittat något roligt att springa efter i skogen. Det stämmer ju inte tycker jag – jag kommer faktiskt alltid. Fast inte kanske på sekunden… Hur som helst så tyckte Hea att vi ska träna mer på inkallning. Men det är jag jätteduktig på – i alla fall när jag vill. Men nu har vi fått tips på att öva en massa på korta avstånd, att det står en godisskål på ett ställe och så ska jag få gå fram mot den och så komma till matte direkt när hon ropar hit – och absolut inte gå fram till skålen och ta godisar. Och så ska vi göra såna övningar med större och större avstånd. För matte vill att jag ska lära mig att alltid komma direkt när hon ropar HIT. Vi får väl se…

TISDAG 31 JULI

Fy bubblan vad trött jag är! Hela sommaren har det varit jättevarmt och det tar faktiskt på krafterna. Men det är så kul att vara här, så när vi ska åka på morgonen är jag på i alla fall.

Matte fick tips om att jag skulle vattnas upp redan innan vi åkte till Sälen. Vattna upp? Vad kan det betyda? Hur kan hon göra det? Hennes veterinärkompis Cecilia berättade att man kan lura i mig mer vatten – gärna med vätskeersättning i – genom att till exempel lägga mitt torrfoder i blöt. Sen när jag ska äta så slurpar jag i mig vattnet som smakar jättegott innan jag äter maten. Det har jag inget alls emot. Ett annan tips är att koka kyckling eller fisk eller något. Då smakar det vattnet jättegott, säger Cecilia – och det gör det säkert. Det har matte inte provat än, men jag hoppas att hon gör det snart.

Matte fick också tipset att kolla om jag behöver mer vätska genom att kolla om nackskinnet går ner igen när hon nyper i det eller om det blir en bulle som liksom står kvar. Om huden inte går ner igen behöver jag mer vätska. Ett annat tips var att känna med fingret mellan tandköttet och läppen. Om fingret glider fint är det fuktigt och bra. Om det blir liksom strävt – då behöver jag mer vätska. Jag har börjat vänja mig vid att matte sticker in fingret i munnen på mig om dagarna.

I dag övade vi på en bruksgren som heter Patrullstig med Hea hela dagen. Egentligen är detta en gren som militären använder för att lära hundar att hitta fiender i skogen. Och för vår del börjar det hela med att vi skulle öva oss på att förstå att en människa som är gömd i skogen är väldigt, väldigt rolig – man får massor av godis och beröm när man hittar dem. Allra bäst är vi när vi lyssnar oss till att det är någon som gömt sig och sen hittar den. Det är inte så lätt. Knäck – en gren gick av, rassel i blåbärsris, en liten sten som rullar lite. Sådant lärde vi oss att lyssna efter och när vi hade övat lite gick det faktiskt jättebra.

Vi var många som använde våra andra sinnen också, som att vädra i vinden varifrån en människolukt kommer. Så här i början får man göra så också, sa Hea. Matte skulle gå alldeles långsamt framåt och jag fick dra i kopplet. Gissa om det var kul när jag hittade figuranten! Det här var också en kul dag.

Men man blir tröttare än någon kan ana, det vill jag lova!
Kul är det med patrullstig, tur att det inte är på allvar. Jag menar tur att det inte är krig och vi jobbar med det här på riktigt, för vet ni vad – fienden skjuter hundarna först om de kan. För vi hundar, i alla fall de av oss som är utbildade till den här typen av jobb, är värdefullare än soldaterna….

ONSDAG 1 AUGUSTI

I dag är det dags för en bruksgren som heter Rapport har matte sagt. Det är Marie Strömbom som håller i detta. Undrar vad det är.

Vi åker iväg till en skogsstig och alla vi nio hundar utom en hade två människor med och det var tur. Hälften av de tvåbenta stannade på baslägret som kallas station A. Alla vi hundar och andra hälften av människorna gick iväg 500 meter. Där blev vi bundna vid ett träd, fick godis och vatten och skulle sitta och vila. Det stället kallas station B. Och vid det här laget börjar jag komma ihåg att jag gjorde detta för tre år sen – det är verkligen jätteroligt. Kom igen nu så att vi får sätta igång. Förstår de inte att mitt gläfs betyder det…?

Tanken är att vi en och en ska springa från B till A. Där får vi vila en stund tills alla hundar kommit fram. Sen får vi springa tillbaka till B igen, få lite mat och vatten och vila tills det är dags att springa till A igen. Andra gången vi springer tillbaka så är våra förare inte kvar vid B – vart har de då tagit vägen? Sniff, sniff – aha lite längre bort bara. Kul då får man springa lite längre!

Den matte eller husse som står vid den stationen vi ska springa till ropar eller visslar och många av oss springer med full fart. Jag är en av dem! Andra är lite mer försiktiga, men alla får lyckas och tycker att det är kul, superkul eller helt fantastiskt otroligt jättekul. Jag är kanske den som gillar det här mest av alla. För att få komma iväg och springa sitter jag och tjatar och gläfser. Förstår inte matte att jag vill iväg nuuuuu…..!

Jag tror nästan det här är den roligaste aktiviteten jag vet här i Sälen. Kanske kan jag få matte att kolla med brukshundsklubben hemma om det är några som tränar rapport där – för i så fall vill jag absolut vara med och träna!

Efter lunch är det dags för Klubbmästerskapet, KM, som avgörs varje år under den här stabijveckan.

Matte, husse och jag är på plats. Matte och jag ska ställa upp för fjärde gången och försöka att för första gången klara bronsnivån. Kanske är vi mer samspelta i år. Vi ska gå både rakt fram och lite i slalom, jag ska sitta kvar bunden vid en stolpe när matte går iväg och sen kommer tillbaka, jag ska sitta kvar och sen komma när matte ropar på mig och så ska jag sitta still när matte hälsar på en annan människa med hund. Till sist ska vi gå mellan två tallrikar med köttbullar, hundgodis och sånt. När vi har gjort allt det där känns det som att vi faktiskt samarbetade riktigt bra. På fredag får vi se om vi klarade bronsnivån. Håller tassarna, gör jag.

Det var väldigt många som ställde upp i år, över 20 som gick för brons plus någon för guld och tre för mästarklass. Så det hela tog så lång tid att husse och matte fick äta pizza i stället för att fixa mat i stugan.

TORSDAG 2 AUGUSTI

Jag tror jag tar lite sovmorgon zzzzzzzzzzzzzzzz. Leta kantareller – ska vi lära oss det i dag? Jamen då är jag med!

Vi far iväg med Pia Qvillberg och ytterligare ett gäng hundar med sina tvåbenta. Klick – godis, klick – godis, klick – godis… Vad är detta. Det där ljudet känner jag inte igen. Nu hör jag matte förklara att klicker har hon inte alls övat med mig, för hon klarar inte att sköta klicker, godis, koppel och det som ska tränas samtidigt. Hon blir alldeles förvirrad, säger hon.

Hur som helst ger vi oss på det i dag, för det är en bra metod när man ska lära sig till exempel hitta kantareller, säger Pia. Jag får nosa på en orangebrun sak som är en kantarell – klick + godis. Jag är måttligt intresserad av kantarellen måste jag säga, men att mattes hand hela tiden går till godisfickan – det ser jag. Jag känner hur frustrerad hon börjar bli. Och så säger hon till husse ”Det var du som ville lära dig det här. Kom igen nu – gör något!” Men det blir ändå matte och jag som jobbar till slut.

Pia tipsar om att hålla kantarellen en bit framför mig så att jag får gå fram ett par steg (i stället för att matte trycker upp den i nosen på mig). Sen slänger matte kantarellen på marken och jag sätter nosen på den – och klick = godis. Med Pias hjälp sjunker mattes frustration och min intressenivå höjs. Nu börjar det bli riktigt roligt. Matte slänger iväg kantarellen så att jag ser den, sätter på mig en skarf, säger ”Leta kantarell”, och så letar jag, hittar kantarellen – klick = godis. När vi är klara tar matte av skarfen. Busenkelt och roligt.

Sen blir det lite svårare. På slutet av dagen får jag titta bort när någon annan som lägger ut två kantareller. Matte vet inte heller var de är. Hon sätter mig, sätter på mig skarfen, säger ”Leta kantarell”, och så letar jag, hittar en kantarell en – klick, sätter mig = godis. Nu säger matte ”Leta kantarell” igen. Ja och då gör jag det och hittar en till! Klick, sätter mig = godis. Av med skarfen och vi är klara.

Nu ska vi träna med färska kantareller och såna som står kvar i skogen också för de luktar lite olika jämfört med de tinade vi övat på här. Det blir säkert kul det också.

FREDAG 3 AUGUSTI

Uppletande fortsättning
I dag ska vi göra det vi gjorde i måndags, fast mer avancerat. Matte la ut den roliga leksaken utan att jag hade sett var hon la den. Det var en baggis att hitta den förstås. Pip pip – lika kul i dag som i måndags. Det var ju inte helt olikt det där att hitta kantarellerna i går. Nästa steg är att matte lägger ut två saker som jag ska hämta – men det får bli vid ett senare tillfälle. Nu på eftermiddagen är det lite tråkigt – både matte och husse håller på med att riva tältet och städa informationsstugan. Dessutom sätter de igång att städa stugan vi bott i också. En promenad till blir det i alla fall innan de åker iväg för kvällen. Jag är väldigt nöjd med att ligga kvar i stugan och chilla.

Och vet du – när de kom hem fick jag reda på att vi hade varit jätteduktiga på klubbmästerskapet. Vi fick full pott på poängen för bronsmedalj. Så nu har vi äntligen bronsmedaljen. Mot silvermedaljen nästa år alltså!
Hoppas vi ses då,

Nadites Nieke (spökskrivare matte Caroline Maino)